DET STORA FAMILJEÄVENTYRET
I över en månad har jag och min familj varit på resande fot. Något vi bestämde runt Nyårsafton förra året. Att vi ville ägna mer sammanhållande tid med familjen och göra en långresa. Planen var att vara borta i tre månader, skolan sa nej. Det respekterade vi, efter att först ha försökt med “men vi kommer sitta med barnen flera timmar varje dag och göra skolarbete” och “allt de kommer lära sig på vår äventyrliga resa är som en skola i sig, inte sant?”.
En vecka innan jullovet, själva jullovet och så en vecka efter, så mycket ledig tid hade vi att röra oss med. Vi tog fram världskartan. Hmm, vart skulle vi åka? Vi var ganska eniga om att denna resa inte skulle tillbringas på en strand. Vi skulle uppleva något helt nytt. Men lite strand kunde jag väl få ändå, bara lite? Det blev en bra mix. Reseplanen blev så här:
- En vecka i Tokyo
- Knappt tre veckor i Australien på fyra olika ställen
- En vecka i Hong Kong
Nu är vi hemma igen och försöker återberätta för vänner och familj. Men det är svårt att summera allt kul och knasigt vi har varit med om. För det här var en resa så olik allt annat vi har gjort. Samtidigt, så självklar. För det gick så bra. Ingen blev sjuk, inga väskor försvann, ingen blev rånad och ingen av oss var ens särskilt grinig eller sur. Bara vid något enstaka stressigt tillfälle snäsde vi av nyfikna eller syskontjafsiga barn för “vi måste försöka hitta rätt här, kan ni bara vara lite tysta”.
Oceaner av tid tillsammans, mängder av intryck vi tillsammans har upplevt och märkliga situationer vi tillsammans behövt lösa – det måste vara bra för familjesammanhållningen. För när mobilen blir kvarglömd i en japansk taxibil i en stad med 36 miljoner invånare, behöver vi tillsammans hitta en lösning (det var min och jag fick den tillbaka, fine ärlige taxichaufför i vita handskar – tack käre du). Och när vi har ett 30 meter vattenfallsstup att klättra ner för, då behöver man hitta mod och få pepp. Och när hela familjen ska ut och rida, fast två av fyra aldrig har suttit på en häst, då behöver man behålla lugnet och lita på att “det här kommer gå hur bra som helst”. Vi red liksom inte runt, runt i en manege. Och nej, barnen hade inga som ledde hästarna. Utan vi skulle tydligen rida ut, upp och ner för berg på smala stigar. I timmar. Ett sista exempel: när vi skulle bo i regnskogen – då behöver man varann. I en villa som visar sig vara “open air”. Alltså, det fattades liksom tak och väggar på sina håll så vi var inte ensamma i husen (japp, flera bungalows så familjen tvingades splittra sig för natten). Jag menar att vi inte var ensamma för det var fritt fram för regnskogens alla smådjur och kryp att göra oss sällskap (äh, bara en padda på badrumsgolvet när jag behövde gå på toa på natten (försökte hålla mig i flera timmar), eller en mus i kökslådan och fladdermöss inpå huden – bara lite sånt). Djuren var också vårt enda sällskap. För det var KOLSVART. Inte ett hus, inte en enda människa inom den närmaste milen. Sa jag att vi inte hade någon mobiltäckning heller? I ett sånt läge håller familjen ihop.
Som en supersammansvetsad familj har vi nu återvänt till vardagen. Jetlaggad sitter jag i arla morgonstund, måndag morgon, när livet ska återgå till det vanliga, och skriver detta inlägg. I ett försök att börja jobba. Hitta tillbaka till motivationen, drivet och passionen att göra skillnad. Att inspirera att skapa den vardag, den livsstil, vi alla önskar för oss själva och våra familjer. Att tillbringa tid tillsammans är alltid en god idé 😉
Vi ses imorgon igen!
Ulrika
DU KANSKE ÄVEN VILL LÄSA DETTA
NÄR DITT BARN INTE VILL GÅ TILL SKOLAN
Tänk om ditt barn inte vill gå till skolan – fast han brukar älska skolan och ju har massor av kompisar. Eller om ditt barn plötsligt verkar ängsligt eller blir arg och irriterad – och att du misstänker att det är något i skolan som inte känns helt bra. Här är några tips på hur man kan göra i sådana lägen.
DÄRFÖR ÄR MUTOR EN DÅLIG IDÉ
Ibland sker det helt medvetet, ibland händer det att vi hasplar ur oss hot och mutor per automatik. Kanske straffar vi också. ”Om du inte äter upp maten så får du inget lördagsgodis” – ett klassiskt hot med straff som följd. Vi säger det i en trist ton. Vi låter lite överlägsna. Vi tror vi lär dem en läxa genom att straffa. Men hur kan vi göra istället?
DISKEN KAN VÄNTA FÖR DEN HAR INGA KÄNSLOR
“Be silly first, do the dishes later.” Hur vore det om vi för en kort stund kunde släppa alla måsten och göra nåt kul först. Alltså inte städa, diska, tvätta eller plocka. Utan leka & göra något kul med barnen innan alla trista vardagssysslor måste göras. Jag lovar att alla blir gladare.