IPAD-FÖRBUD. ÄR DET RÄTT?

Ett långt jullov, mycket ledig slappartid. För oss och för barnen. MEN. Blev barnen lite väl bekväma med iPad:en rakt framför nosen? Typ hela tiden? Och är det svårt att få dem att slita sig när det nu dragit ihop sig till läxläsning på kvällarna?

Hur gärna man än vill rycka paddorna och alla andra skärmar ifrån dem för att få någon form av kontakt, få dem att leka som vanligt eller få dem att komma och äta. Så är ett förbud sällan bästa vägen.

Tänk dig själv att din man* plötsligt rycker din älskade mobil ur handen på dig, och säger att “nä, nu är jag sååå trött på det här. Det blir mobilförbud i två veckor”. Hur irriterande? Hur konstigt?

Om man tänker sig scenariet med ett barn istället så är det lite samma, men förstås lite skillnad. För vi som föräldrar är ju dem som banar vägen och guidar rätt och bestämmer ramarna för vad barnen får och inte får göra. Men vilka är dessa gränser och ramar egentligen? Där är vi föräldrar aningens vilsna. Å ena sidan, tänker vi att paddorna är fantastiska. Tänk vad mycket de lär sig och vilken lugn och skön stund vi alla får när de kryper upp i soffan. Å andra sidan, blir det ju lite väl mycket. Hallå, kan ni leka lite med kottar eller iallafall playmobil?

Ramarna och gränserna för “skärmtid”, eller snarare förströelse-tittande, är förstås upp till varje familj att bestämma själv. Spelförbud i veckorna, ingen ipad innan läxan är gjord, två timmar varje dag… Vad känns rimligt för er? Samla barnen och bestäm tillsammans. Förklara varför ni föräldrar tänker så här och lyssna på vad barnen tänker kring sitt tittande/spelande/surfande/snapchattande. Sätt inte bara ett förbud utan att involvera barnen. Har ni små barn har de förstås inte samma förmåga än att bestämma vad som är rimligt och inte. Men det ni beslutar i familjen bör ändå förankras hos barnen, även de pyttesmå. För när barn får vara delaktiga i beslut, blir de mer motiverade och tjatet och behovet att testa gränser minskar.

När du sedan ändå hittar barnet framför paddan, eller de bryter ihop för att de inte får titta, så kan du bemöta det på två sätt. Antingen ett “Men sluta nu… Det blir ingen ipad, det vet du.” eller ett “Ååååh, du är så sugen på att titta, du älskar verkligen din padda. Kommer du ihåg vad vi bestämde? Har du bestämt vad du vill titta på när vi tar fram den igen?” etc. Ser du skillnaden?

Vi sympatisierar med barnet och vad hon känner. Vi visar att vi förstår. Vi påminner om vad vi gemensamt beslutade. Vi inger hopp. Utan att ge efter.

Detta skapar en starkare relation mellan föräldrar och barn, som bygger på ömsesidig respekt. Istället för att föräldern behöver spela på sin maktposition och använda ett irriterat och ovänligt “för att vi har sagt så”-tonläge och ett suckande och argt kroppsspråk.

Vill du bolla dessa ibland kluriga situationer, maila mig gärna på info@familyflow.se

Nästa föräldrakurs håller jag i Djursholm utanför Stockholm, tre fredagar i februari (den 3, 10 och 17 februari kl 9-11). Då kommer vi förstås fortsätta prata om alla dessa klurigheter vi möter i vardagen i livet med små och stora barn. Läs mer om kursen här →

* eller din fru eller sambo eller chef, vad-vet jag.

DU KANSKE ÄVEN VILL LÄSA DETTA

DET SENASTE FRÅN INSTAGRAM