NÄR BARN GÖR TASKIGA GREJER.

Det finns ett ämne som engagerar mig mer än andra. Jag vet att det är känsligt, jag vet att jag kan trampa på ömma tår ibland. Men jag vill lyfta frågor som berör oss alla med barn. Jag tror att vi måste våga prata mer öppet om det som händer i våra barns vardag. Om barn som känner sig kränkta och om oss vuxna som kan stå handfallna kring hur vi ska hantera dessa situationer.

Jag vet hur arg och ledsen man blir som förälder när någon gör något taskigt mot ens barn. Jag vet hur väl man vill skydda sitt barn – men också ställa till rätta om ens eget barn gjort något som vi inte tycker är okej. Jag vet hur man lätt rycks med och suckar eller slår näven i bordet, åt de bråkigaste barnen med föräldrar som man inte alltid kan samarbeta med.

Men jag vill alltid backa bandet och hitta långsiktiga lösningar. Och ta barnens parti, även de barnen som gör taskiga grejer. För dessa barn om några behöver än mer kärlek, inte mer skäll.

Att kritisera, hänga ut, straffa och tala till rätta är inte vägen till att ge barn sunda värderingar. Tror jag. För det är ju så tydligt att det knappast hjälper med tillsägelser. Det ändrar ju aldrig något på djupet. Det är i dialogen som det händer grejer, när vi hittar in till barnets känslor. Det är när vi tar reda på VARFÖR som vi kan börja hjälpa barnen som inte har förmågan än att bete sig på ett schyst sätt.

Ett exempel: När någon snackar nedlåtande, skickar taskiga sms eller puttar till eller till och med slår – så reagerar vi. Säger att det här är oacceptabelt och aldrig okej. Vi skäller ut barnet, kanske tar ifrån mobilen eller ger utegångsförbud. Kanske tvingar vi honom att be om ursäkt. Men hjälper det?

Nej – inte om vi missat att försöka förstå vad orsaken var bakom det oschysta beteendet. Vilket tomrum behöver fyllas så att barnet känner sig trygg, nöjd och glad och inte behöver trycka ner andra? Det är alltid där vi måste börja för att på lång sikt få bukt med taskigheterna. Tror jag. Skolan bär förstås ansvaret att se till att mobbning och kränkningar upphör, men skolan kan inte se vad som skrivs i sms eller se varenda tjuvnyp (eller allvarligare grejer förstås) i kapprummet. Värderingarna måste komma hemifrån. Och inifrån. Hur man är en människa som visar hänsyn, respekt, empati och acceptans.

Jag skulle önska att alla vi som är föräldrar kunde lägga ännu mer tid på att skapa en relation till våra barn där vi umgås ännu mer med dem, intresserar oss ännu mer för deras värld och oftare tar reda på vad de tycker och tänker. Inte bara talar dem till rätta eller skäller ut dem när de inte gör som vi säger.

DU KANSKE ÄVEN VILL LÄSA DETTA

DET SENASTE FRÅN INSTAGRAM