BETEENDET ÄR LEDTRÅDEN

FÖRÄLDRAKURS, FÖRÄLDRATIPS

Ett barns beteende är bara toppen av ett isberg. Ofta ser vi bara ett barns beteende som något vi uppskattar och ger dem uppmärksamhet för, eller så ser vi beteendet som något vi ogillar och vill ändra på – det uppmärksammar vi också men mer på ett “det där är inte okej”-vis. Vi tar sällan reda på vad som ligger bakom.

Vad försöker våra barn säga oss när de surar på rummet, när de puttar sitt lillasyskon, när de inte kommer när vi ropar, när de krånglar med kläder, när de “inte skärper sig” vid läxläsningen eller när de får ett utbrott “för ingenting”? Vad känner barnet och hur kan vi hjälpa det? Istället för att irritera oss, tillrättavisa eller helt tappa det.

Vänd på steken och välkomna barnens krångel-beteenden – för de ger oss viktiga ledtrådar till vad de tänker och känner. Först då kan vi nå fram till våra barn och ge dem verktygen de behöver för att växa och utvecklas. Det är när vi bekräftar deras känsla som alltid finns bakom varje beteende, som vi kan göra skillnad och vägleda dem rätt. Det är vår uppgift och vårt ansvar som föräldrar (hur lite tid eller ork vi än har.)

Några exempel:

Exempel1: Istället för ett “Kom och äääääääät. Nu har jag sagt till dig hundra gånger, varför kommer du inte?” kan man sätta sig in i sitt barns situation och prioriteringar och säga “Jag ser att du inte alls vill komma och äta nu, du vill så himla gärna titta klart på det där tv-programmet”. När vi gör det utan den trista tjattonen, när vi sätter oss ner på soffan vid dem och intresserar oss för vad de är uppslukna av och visar att vi förstår, först då kan vi nå fram och barnen blir mycket mer samarbetsvilliga. Det blir oladdat och lugnare hemma. Barnen känner sig sedda och förstådda.

Exempel 2: Om ett barn är rosenrasande och kastar saker omkring sig, slår i dörrar eller puttas, så kan man antingen säga “Sluta upp med det där, så där gör man inte. Du är åtta år nu och beter dig som en barnunge, skärp dig!” Det visar knappast att vi förstår vårt barn, det visar inte heller att vad vi vill att de ska göra istället. Det man hellre kan säga är något i stil med: “Du verkar vara superarg. Du vet nästan inte vad du ska ta dig till, så arg är du. Det förstår jag det, när någon förstör ditt lego-bygge – det är jobbigt med ett småsyskon som förstör.” Först när barnet har lugnat sig, och du behåller lugnet, då kan man nå in till barnet och prata om vad som har hänt och vad man kan göra istället. Ställ gärna frågor: “Vad kan du göra när du blir så här arg?”och “Vad kan du göra istället för att slå din lillebror?” etc.

Vi vill ju att våra barn ska lära sig något och att de själva ska känna vad som är ett schysst beteende och inte, och det gör vi bäst genom att involvera dem inte genom att hytta med näven och tillrättavisa dem. Då kommer de bara att börja bete sig som vi vill för att lyda, inte för att de själva egentligen vill eller förstår varför.

 

Vanligtvis ser vi bara på beteende och antingen belöna den eller straffa det. Så vi aldrig reda på vad som provocerade det. När våra barn agerar ut, de försöker säga oss något på det enda sätt de vet hur. Vi måste se under ytan för att förstå orsakerna till beteendet innan vi kan förvänta oss att dess beteende ändras. Om du kommer ihåg detta, kommer din uppfattning ändras automatiskt från mitt barn är att vara ett problem för mitt barn är att ha ett problem. Beteendet ger dig en ledtråd till vad problemet kan vara.

DU KANSKE ÄVEN VILL LÄSA DETTA

OKRÅNGLIGT – 50 TIPS FÖR FÖRÄLDRAR

OKRÅNGLIGT – 50 TIPS FÖR FÖRÄLDRAR

Förr skulle barn fostras att lyda och uppföra sig rekorderligt, annars åkte de på stryk. Sedan blev det lite mer laissez-faire – barnet gavs eget ansvar utan rutiner eller gränser. Efter det började vi curla, så att ingen ska kunna säga att vi inte funnits där för barnen. Men vad är egentligen den sundaste föräldrastilen? En hint: tänk hur en riktigt jäkla bra chef är.

läs mer