FYRA SAKER DU VILL UNDVIKA ATT SÄGA TILL DITT BARN

Räck upp en hand den som är trött på att tjata och förmana. Det bästa är att man med små förändringar kan vända på steken – genom att använda ett annat ordval och ett lite gladare tonfall. Man kan säga samma sak på olika sätt, och utfallet blir något helt annorlunda. Lyssna på det här: “Ingen iPad om du inte har gjort klart läxorna.” Jämfört med: “Ipad:en väntar på en mysstund med dig när du du är klar med läxorna.” Vilka känslor i kroppen skapar den första repliken, jämfört med den andra? Vad vill man helst höra om man ska göra något man inte är så sugen på – tjat & hot med en trist ton eller uppmuntran & belöning med en kvittrigare röst? Här kommer fyra no-nos (som vi alla jämt & ständigt faller dit på) och vad vi kan säga istället:

1. Kritik

“Men, Nils, snälla… har du glömt matteboken igen! Det är ju andra gången den här veckan.” När vi kritiserar våra barn (både med ord, vårt tonfall och kroppsspråk som suckar, skaka på huvudet etc) så ger vi vårt barn uppmärksamhet för det de har misslyckats med. För mycket kritik skapar knappast ett starkt egenvärde, snarare kan barnet börja känna sig hopplös, “typiskt mig…” Istället ger vi barnen mer uppmärksamhet över allt de lyckas med: alla gånger de har med sig läxböckerna hem, eller gympapåsen eller båda vantarna, varje gång de dukar av bordet och varje gång de hänger upp jackan på kroken. Vi övar på att minska antalet tillfällen vi klagar på dem och kanske kan vi undvika att säga något alls om matteboken som blev glömd.

2. Personlig attack

“Nu blir jag så besviken på dig. Du vet hur viktigt det här mötet är för mig och du gör så att jag blir sen.” Vi vill att det ska svida, tror att vi lär barnen en läxa. Men det är bra att känna till att denna typ av uttalanden troligen mest gör att barnet känner sig rädd och dålig som gjort mamma eller pappa så besviken, ledsen eller arg. Barnet lär sig att ta på sig andra människors känslor – detta gynnar knappast en stark självkänsla och egenvärde.Vi måste alla ta ansvar över våra egna känslor utan att någonsin lägga över det på någon annan. Lägg mer tid på att förbereda barnet (och dig själv) inför tidspressade situationer, uppmuntra små steg i rätt riktning Tänk dig det här istället (med dina egna ord): “Åh vad bra att du har ätit upp nu, när du har borstat tänderna behöver vi åka. Det hjälper mig så mycket att du skyndar dig lite extra idag.”

3. Etiketter

“Nu var du dum. Hur kan du säga så till Calle när du vet att han tycker att det är klurigt att skriva.” Vi hjälper knappast ett barn att vara till exempel snäll genom att poängtera att han eller hon är dum. Eller slarvig eller långsam eller vilka egenskaper vi nu eventuellt stör oss på och vill ändra på. Hör vi något tillräckligt många gånger så börjar vi tro på det, så var försiktig med att sätta etiketter på ditt barn – även om det är sådant som vi tycker är positivt. Man kanske inte vill vara söt, gullig, busig hela livet. Vi bör hellre prata om beteendet än själva egenskapen eller personen, det vill säga “det var dumt gjort” snarare än “nu var du dum” – om vi nu alls måste poängtera “det dumma”. I exemplet ovan kan man istället säga: “Calle övar på att stava rätt och det hjälper inte honom när du retas. Vill du vara med och vara hjälpfröken och hjälpa Calle med läxan?” Ofta kan barn känna sig åsidosatta, vilja ha uppmärksamhet och söka bekräftelse och det är därför de gör eller säger “dumma grejer”. Involvera barnet, få det att känna sig bra så minskar de “dåliga beteendena”.

4. Avvisar eller förminskar känslor

“Det kommer att gå jättebra, du kommer älska lägret.” eller “Så där säger man inte, du hatar inte alls din syster.” Det här är flera exempel då vi talar om för våra barn att det de känner inte stämmer, eller att de inte borde ha dessa känslor alls (typ oro, nervositet, avundsjuka, etc). När vi över-peppar eller förmanar lär vi dem att trycka undan sina känslor och “skärpa sig” för vår skull. Men känslor kommer ut för eller senare, och ofta i form av beteenden för att de antingen inte har förmågan att uttrycka sig tydligare än (t ex slår de sitt syskon eller säger att de hatar henne för att försöka tala om för oss att “jag känner mig åsidosatt här, det känns som om ni favoriserar henne och mest irriterar er på mig”). Undertryckta känslor kan senare också ge sig till känna som spänningshuvudvärk och magont.Så träna på att läsa av ditt barn genom att försöka förstå vilka känslor som finns bakom att ett barn är klängigt, oroligt, ilsket, tillbakadragen, etc. Bekräfta henne eller honom genom att sätta ord på vad du tror att hon eller han känner, utan att plåstra om eller lösa direkt (i all välmening ofta, för att vi tycker att det är jobbigt att se vårt barn oroligt, ledset etc). Man kan säga “Du verkar pirrig inför lägret, kanske känner du att inte känner så många och oroar dig för om de kommer vara schysta mot dig” eller “Jag tror att du ibland önskar att det bara var du i vår familj, att du inte behövde dela dina saker med Elsa.” Se vad ditt barn svarar på det. Förmodligen kommer hon eller han känna sig lugn bara av att få förståelse och bekräftelse. Lycka till!